tag:blogger.com,1999:blog-9124020553751342139.post6121706450910756237..comments2009-09-04T09:36:35.521+02:00Bibbi Nawrothhttp://www.blogger.com/profile/16295550048059051979noreply@blogger.comBlogger2125tag:blogger.com,1999:blog-9124020553751342139.post-40556946434753171012009-09-04T09:36:35.521+02:002009-09-04T09:36:35.521+02:00Tack Göran för ditt inlägg.Själv tycker jag inte att funderingar kring åldrandet är meningslösa. Det jag sår idag får jag skörda imorgon. För mig är det viktigt att våga gå till botten med tankar kring framtiden. Också våga se min oro min rädsla. Stanna upp och se vilka valmöjligheter jag har för att skapa en så bra framtid som möjligt. Sen rår jag ändå inte över andra människors val som på olika sätt påverkar mitt liv. Men visst - jag kan alltid välja att gilla läget och leva här och nu. Släppa föreställningar om hur jag borde ha det, borde bli bemött osv.<br /><br />Det finns hur mycket som helst att tycka om detta ämne - jag skickar stafettpinnen vidare för nya kommentarer !Bibbi Nawrothhttp://www.blogger.com/profile/16295550048059051979noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-9124020553751342139.post-53744734839206108702009-09-02T04:50:25.480+02:002009-09-02T04:50:25.480+02:00En tänkvärd fundering, Bibbi! Jag, som lever i en pensionärsby, blir ofta påmind om denna frågeställning. Byns äldste är 102 år och bor fortfarande ensam i sitt hus, fastän han har hjälp varje dag. Kommer jag att kunna bo kvar i mitt hus till livets slut? Om inte, var ska jag då bo? I dag är jag omgiven av familj och vänner. Kommer de att finnas kvar när jag behöver dem som mest?<br /><br />Jag finner att sådana funderingar egentligen är meningslösa. Man måste lära sig att leva helt i nuet, som din mamma.Göran Westlundnoreply@blogger.com